Igår när jag satt på bussen hem och såg ut över havet när bussen åkte över en av broarna på motorvägen, kände jag livet i mig, inte bara den lilla krabat som faktiskt lever i mig - utan glädjen över livet självt..Solen sken och det glittrade i vattnet och det var en sån där riktig varm Brittsommardag. Ville impulsivt göra nåt från att byta den vanliga vardagsrutinen som brukar vara handla, hämta på dagis, laga mat, bada, se på TV och gå och lägga sig. Vi kan ju inte vara inne när det kanske är sommarens sista varma dag. Ringde Stefan och bestämde med honom att vi skulle synas ute på Björkviks klippor när han slutade så skulle jag hämta Viggomannen och fixa lite pick-nick åt oss.
Så vid halv-fem igår satt vi på solvarma klippor alldeles själva, klippor som under sommaren brukar översvämma med badgäster, och det var bara så där fantastiskt skönt att sitta där och äta våra bullar och insupa vattnet, luften och solen... Varför gör man inte sånt här oftare, en vanlig torsdag i september?? När vi bor så nära havet som vi gör borde vi verkligen utnyttja klipporna alla årstider, det kan vara lika fantastiskt att sitta där en riktigt solig vinterdag, bara man har nåt torrt att sitta på. Önskar jag hade haft kameran med mig så jag hade kunnat visa er vår mysiga pick-nick.
Kram och hej från mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar