...när ens barn råkat ut för en olycka och man inte vet hur illa det är.
Satt och jobba när min man ringer, skärrad, hans röst höll knappt, men försökte ändå säga sakligt vad som hänt Viggo på dagis. Andades jag något under samtalet, antagligen inte. Viggo hade slagit huvudet när han föll från en soffa mot en marmorskiva som dom har som fönsterbleck på dagiset, det i sig (fönsterbleck i marmor på ett dagis!) är ju något förvånade och något som min man kommer ringa kommunen om imorgon. Han fick ett djupt jack i huvudet och blödde ganska mycke, dagisfröken fick inte stopp på blodflödet och tog beslutet att ringa 112. Vilket jag som förälder är glad för att hon inte tvekade att göra.
Min man åkte under samtalet med mig i racerfart till dagis och anlände till en syn, som han ikväll beskrev och som säkert är något han aldrig kommer glömma och något jag hoppas jag aldrig får uppleva: Viggo sitter i frökens knä på toaletten, hela tröjan och halva ansiktet är dränkt i blod, fröken försöker stoppa blodflödet och samtidigt tvätta ansiktet och en annan fröken springer fram o tillbaka med fler handdukar...
Sen kom ambulansen och då hade det nästan slutat blöda, sjukvårdarna tyckte, efter undersökningen av Viggos huvud, att det räckte att besöka vårdcentralen för nogrannare omplåstring och limning av såret.
Medan pappa och Viggo satt på vårdcentralen, åkte jag och hämtade Harry, sen åkte vi hem för att vänta in resten av familjen. Viggo mår bra, han ska vara hemma från dagis imorgon, hemma i soffa och vila sitt lilla huvud. Jag tror att han är lite chockad oxå, för att det var så mycke blod...något vi har pratat om ganska mycke nu ikväll.
Hualigen vilken mardrömsdag det blev av denna dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar