En bekant har gått bort i bindvävscancer, han fick beskedet vid jul och nu är han borta. Han var i min ålder fast med familj och barn framför sig, bidde inte så...blir så ledsen.
Får beskedet via svägerskan som ringer när jag sitter och läser ett inlägg på fejjan från en vän som meddelar att hon väntar barn.
En dör och en föds. Grubblar och tänker på hur himlans skört livet är.
Måste tänka lite mer på det och ta till vara på alla stunder och på livet; krama barnen lite oftare, yttra ömhetsord över mannen lite oftare, le mot okända människor på stan lite oftare...ja lite sånt. För en dag finns man inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar